DET VAR SÅ ALLT BÖRJADE
Under vistelsen lärde Olle och Gunnel känna Mr. Jeyaraj som drev en organisation i syfte att undervisa fattiga barn och kvinnor som – av olika anledningar – aldrig fått eller haft tillgång till undervisning. Paret Blomqvist gillade konceptet och skänkte därför några tusenlappar till Mr. Jeyaraj så att han skulle kunna starta upp en skola. När lärarparet kom tillbaka till Indien ett år senare visade det sig att Mr. Jeyaraj hade startat upp hela fyra skolor samt anställt och lärt upp ett antal kvinnor som skötte undervisningen i dessa.
Olle och Gunnel fortsatte att återvända till Kancheepuram och det var vid besök i några av stadens sidenväverier som de upptäckte att många av arbetarna vid vävstolarna och spinnhjulen var barn – somliga av dem inte äldre än fyra år. Barnen tvingades att arbeta för att hjälpa till med familjernas försörjning och många av dem var så kallade slavbarn, det vill säga barn som hade lämnats i pant till olika väveriägare som en konsekvens av att föräldrarna hade lånat pengar av dem. Anledningen till lånen berodde ofta på att en familj hade råkat ut för någon typ av katastrof som innebar att föräldrarna var i desperat behov av pengar och, i brist på andra möjligheter, därför lånade pengar av en väveriägare. Dessvärre förstod föräldrarna ofta inte innebörden av lånen då många av dem var analfabeter och saknade utbildning. Därför blev de först efteråt, när lånen redan var utbetalda, varse att lånen innebar en ränta som utlånarna fortsatte att höja räntesatsen på varje månad. Som följd av det tvingades föräldrarna därför ofta att ta sina barn ur skolan och sätta dem i arbete hos väveriägarna för att kunna betala tillbaka lånen vars ränta snabbt steg till 100 %. Arbetet i väverierna innebar extremt dåliga villkor då barnen ofta var tvungna att arbeta 14 timmar om dagen och bo i fabrikerna med bara en skål ris att äta varje dag.
HAND IN HAND VÄXER FRAM
Paret Blomqvist bestämde sig för att göra något åt den fruktansvärda situationen och började med att starta upp kvällsskolor för barnarbetarna – i dem fick de både undervisning och mat. Kvällsskolorna blev en succé och barnen dök upp, kväll efter kväll, trots att de hade arbetat hela dagen. Verksamheten växte därefter successivt i takt med att paret blev varse de olika behov som fanns i byarna runt om Kancheepuram och snart startades även skolor för vuxna analfabeter, dagis för de allra minsta samt skolor för de kastlösa barnen som bodde i byarnas utkanter då de inte tilläts gå i byskolan tillsammans med de andra barnen.
För finansieringen av arbetet i Kancheepuram stod både privatpersoner och företag i Sverige. Som sponsor kunde man aningen välja att bli fadder till ett enskilt barn eller ta på sig det ekonomiska ansvaret för en hel by, en dagskola eller ett dagis.
Nästa steg för paret Blomqvist blev att försöka göra något åt den bristande hälsa som rådde bland många av byinvånarna i form av till exempel näringsbrist, mask i magen och undernäring. Detta löste de genom att ta kontakt med några lokala läkare som, på volontärbasis, började att åka runt till byarna på söndagar för att erbjuda barn och vuxna hälsoundersökningar. Olle och Gunnel insåg snart att bristande hygien var en stor orsak bakom bybornas dåliga hälsa och därför påbörjades även utbildning inom sanitet och god hygien vilket snabbt gav positiva resultat.
Ett annat vanligt problem i byarna var alkoholmissbruk. Olle och Gunnel träffade många förtvivlade mammor som inte hade råd med mat till sina barn eftersom deras män söp upp familjens inkomst. Ur det samt problematiken de sett i sidenväverierna föddes insikterna om att kvinnorna på något sätt måste få inflytande över familjens inkomst för att kunna förbättra sin och sina barns levnadsstandard, samt behovet av säkra och förmånliga lån. Insikter som sed mera utvecklats – mycket tack vare Percy Barneviks engagemang i organisationen – och numera ligger till grund för Hand in Hands verksamhet, det vill säga fattigdomsbekämpning genom kvinnors entreprenörskap/företagande.
Olle och Gunnel Blomqvist kom i kontakt med Percy Barnevik i slutet av 90-talet och efter ett första möte ställde han upp som sponsor till organisationen. Percys insatser – både personliga och ekonomiska – kom dock snart att bli betydligt större i takt med att hans intresse för lärarparets arbete i Indien växte. Projekten som tidigare hade varit ganska små växte och utvecklades, och en lokal VD anställdes i syfte att föra projekten framåt. Därefter har mycket hunnit hända – sedan starten har Hand in Hand bidragit till att över 3 miljoner jobb har skapats eller vidareutvecklats – och arbetet för att kunna förverkliga visionen om en värld utan fattigdom och barnarbete fortsätter.
“För människor som lever i fattigdom är ett riktigt jobb det viktigaste steget mot en tryggare
och hälsosammare framtid.”
Percy Barnevik
Olle och Gunnel fortsatte att återvända till Kancheepuram och det var vid besök i några av stadens sidenväverier som de upptäckte att många av arbetarna vid vävstolarna och spinnhjulen var barn – somliga av dem inte äldre än fyra år. Barnen tvingades att arbeta för att hjälpa till med familjernas försörjning och många av dem var så kallade slavbarn, det vill säga barn som hade lämnats i pant till olika väveriägare som en konsekvens av att föräldrarna hade lånat pengar av dem. Anledningen till lånen berodde ofta på att en familj hade råkat ut för någon typ av katastrof som innebar att föräldrarna var i desperat behov av pengar och, i brist på andra möjligheter, därför lånade pengar av en väveriägare. Dessvärre förstod föräldrarna ofta inte innebörden av lånen då många av dem var analfabeter och saknade utbildning. Därför blev de först efteråt, när lånen redan var utbetalda, varse att lånen innebar en ränta som utlånarna fortsatte att höja räntesatsen på varje månad. Som följd av det tvingades föräldrarna därför ofta att ta sina barn ur skolan och sätta dem i arbete hos väveriägarna för att kunna betala tillbaka lånen vars ränta snabbt steg till 100 %. Arbetet i väverierna innebar extremt dåliga villkor då barnen ofta var tvungna att arbeta 14 timmar om dagen och bo i fabrikerna med bara en skål ris att äta varje dag.
HAND IN HAND VÄXER FRAM
Paret Blomqvist bestämde sig för att göra något åt den fruktansvärda situationen och började med att starta upp kvällsskolor för barnarbetarna – i dem fick de både undervisning och mat. Kvällsskolorna blev en succé och barnen dök upp, kväll efter kväll, trots att de hade arbetat hela dagen. Verksamheten växte därefter successivt i takt med att paret blev varse de olika behov som fanns i byarna runt om Kancheepuram och snart startades även skolor för vuxna analfabeter, dagis för de allra minsta samt skolor för de kastlösa barnen som bodde i byarnas utkanter då de inte tilläts gå i byskolan tillsammans med de andra barnen.
För finansieringen av arbetet i Kancheepuram stod både privatpersoner och företag i Sverige. Som sponsor kunde man aningen välja att bli fadder till ett enskilt barn eller ta på sig det ekonomiska ansvaret för en hel by, en dagskola eller ett dagis.
Nästa steg för paret Blomqvist blev att försöka göra något åt den bristande hälsa som rådde bland många av byinvånarna i form av till exempel näringsbrist, mask i magen och undernäring. Detta löste de genom att ta kontakt med några lokala läkare som, på volontärbasis, började att åka runt till byarna på söndagar för att erbjuda barn och vuxna hälsoundersökningar. Olle och Gunnel insåg snart att bristande hygien var en stor orsak bakom bybornas dåliga hälsa och därför påbörjades även utbildning inom sanitet och god hygien vilket snabbt gav positiva resultat.
Ett annat vanligt problem i byarna var alkoholmissbruk. Olle och Gunnel träffade många förtvivlade mammor som inte hade råd med mat till sina barn eftersom deras män söp upp familjens inkomst. Ur det samt problematiken de sett i sidenväverierna föddes insikterna om att kvinnorna på något sätt måste få inflytande över familjens inkomst för att kunna förbättra sin och sina barns levnadsstandard, samt behovet av säkra och förmånliga lån. Insikter som sed mera utvecklats – mycket tack vare Percy Barneviks engagemang i organisationen – och numera ligger till grund för Hand in Hands verksamhet, det vill säga fattigdomsbekämpning genom kvinnors entreprenörskap/företagande.
Olle och Gunnel Blomqvist kom i kontakt med Percy Barnevik i slutet av 90-talet och efter ett första möte ställde han upp som sponsor till organisationen. Percys insatser – både personliga och ekonomiska – kom dock snart att bli betydligt större i takt med att hans intresse för lärarparets arbete i Indien växte. Projekten som tidigare hade varit ganska små växte och utvecklades, och en lokal VD anställdes i syfte att föra projekten framåt. Därefter har mycket hunnit hända – sedan starten har Hand in Hand bidragit till att över 3 miljoner jobb har skapats eller vidareutvecklats – och arbetet för att kunna förverkliga visionen om en värld utan fattigdom och barnarbete fortsätter.
“För människor som lever i fattigdom är ett riktigt jobb det viktigaste steget mot en tryggare
och hälsosammare framtid.”
Percy Barnevik